Den stora drömmen om det lilla huset utan vare sig värme eller vatten
Hej och välkommen till Greenroom.se, en nystarted hub för alla som lider av någon form av besatthet av trädgård och växtlighet. Ja för alla andra också såklart. Jag heter Åsa, och är en av de som skriver här. Tänkte jag skulle börja med att presentera mig och min trädgårdsrelation.
Hur allting började
Jag har varit intresserad av trädgård så länge jag kan minnas. Det började med kaktusträdgården på fönsterbrädan i mitt barndomsrum och fortsatte med ett litet grönsaksland vid stugan vi hyrde på somrarna. Numera gräver jag i min alldeles egna version av paradiset, en plats som jag kallar Onödan, och som breder ut sig runt vårt röda hus i Stockholmsförorten Nacka.
Mellan sommarstugan och Onödan spenderade jag några år som student och sen ytterligare några år i lägenhet. Men med en växande familj började jag och min man diskutera en flytt ut från stan. Jag ville hellre ha ett litet hus med en stor tomt, än tvärtom. Och mer än ett vanligt hus ville jag ha ett växthus.
När jag berättar om min växthusdröm för mina barn skakar de på huvudet. De kan för sitt liv inte förstå hur drömmen om ett växthus kunde få mig att fokusera mig igenom ett antal utbildningar för att skaffa mig ett jobb som skulle göra att jag kunde köpa växthuset jag drömde om. Men varje gång jag behövde plugga till nån obegriplig tenta i reglerteknik eller katastrof-fysik så hjälpte det att tänka på att de grekiska bokstäverna, en vacker dag skulle omsättas i ett växthus.
Och när studierna var klara och lägenhetsperioden slut, tog vi första steget mot nästa fas i livet. Första barnet var två år, andra låg i magen och det tredje var inte ens påtänkt än när vi flyttade in en svinkall januaridag för 15 år sen. Från det som blev vårt sovrumsfönster på andra våningen såg man spår av tidigare ägares idéer och ansträngningar i trädgården under 100 års tid. Igenväxta gångar och förfallna prydnadsträd som nog var väldigt morderna på 40-talet. Och trädäcket med spireahäcken som föregående ägare anlagt.
Trädäck kändes inte alls som rätt miljö för vårt sekelskifteshus, så det var det första vi tog bort. Jag ville ha ärtsingel. En levande yta som krasade trevligt under fötterna när man gick. Jag kan erkänna att jag var lite tveksam till mitt beslut sen under en period när barnen var små. Och åt en oherrans massa sten.
Nästa sak som vi tog oss an var att anlägga ett grönsaksland. Det var ett ganska omfattande projekt som krävde över 2 meter höga stödmurar eftersom tomten inte var platt någonstans. Men på detta område skulle vi odla våra grönsaker och där förverkligades tillslut växthusdrömmen.
Sedan dess har många rödbetor, gurkor och bönor sett dagens ljus i vår trädgård. En del har blivit lyckat, annat inte. Men varje år flyttar nån ny bekantskap in. Förra året planeterade vi en äppelhäck runt grönsakslandet.
Vad håller du på med just nu?
Just nu håller jag dels på med en omfattande renovering av den första rabatt jag anlade istället för spireahäcken som vi tog bort. Det ska bli en medelhavsinspirerad terass har jag tänkt, eftersom den ligger lite utsatt och solstekt. Dessutom håller jag på och planerar en till terassering av vår sluttande tomt. Jag har tänkt mig ytor för de nyttoväxter som jag inte får plats med i grönsakslandet, som frukt och bär och skrymmade saker som pumpa, en kryddträdgård och ett trädgårdsrum utan annan ursäkt än att vara ett underbart trädgårdsrum.
Berätta om din relation till din trädgård
Jag har en lika dubbel relation till min trädgård som till allt annat i livet. Jag har till exempel inga problem att lägga 7 månader på att odla fram en paprika, men är alldeles för otålig för att laga en middag som består av mer än tre ingredienser (särskilt om ingen av dem är paprikan). Och jag börjar säsongen med strikta ritningar och ingenjörsmässigt raka rader. Sen börjar saker flytta in som jag inte bjudit men är glad att de kommer och hälsar på; som solrosor, ringblommor, jätteverbena och rosenskära tex. Lite huller om buller. Och jag tycker att alla ska få vara med när de nu kommit dit (kanske inte riktigt alla, men några av varje i alla fall). Så när säsongen går mot sitt slut ser trädgården mer ut som en bohemisk blomsterfest eller ett indiskt bröllop än den ingenjörsmässigt genometriska ursprungsplanen.
När mitt ingenjörsmässiga jag slår till tänker jag på min trädgård lite som ett väldigt stort Sudoku. Det går liksom ut på att få alla dimensioner att gå ihop på både längden och tvären; färger, struktur, former, höjder, jordmån, ljusbehov, vattenbehov, blomningstid, höstfärg, doft, osv. När alla bitarna trillat på plats infinner sig nån slags harmoni. Tills jag kommer på att nåt blev fel och börjar från början igen.
Egentligen är nog hela min trädgård en avspegling av min personlighet, trädgårdar är väl ofta det, och i mitt fall innebär det en korsning mellan en engelsk cottage garden och en italiensk klosterträdgård, med inslag av Pettsonträdgård (ja, han i Pettson och Findus).
Det låter ju ganska…frisinnat, men finns det något som aldrig skulle få komma in i din trädgård?
Jag har visserligen lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Men några som ligger risigt till är Berberis, Rhododendron och en del barrväxter. När jag ser det så här i text inser jag att de alla är skador från barndomen. Taggbuskar var ju det mest ogästvänliga och eländiga man kunde råka ut för. Och de stod alltid mitt emellan där man var och där man ville vara. Och både rhododendron och barrväxter är riktiga 70-talsväxter. Jag uppfattar dem som lite… dystra. Jag har överlag ända till nyligen varit väldigt skeptisk till surjordsväxter. Men så hade jag den där superfina tegelmuren vars baksidan var för fin för att inte göra något med. Så där i norr bakom växthuset, fick det bli en skugg- och surjordsträdgård. Jag har sällan haft så roligt som när jag planerade och anlade den.
Sen finns det ju en massa andra saker som inte får komma in heller som asfalt, inskränkthet eller bristande ambitioner.
Apropoå personlighetsdrag som inte får komma in, vem blir du i din trädgård?
I alla andra aspekter av livet bryr jag mig ganska mycket om vad andra tycker. Men min trädgård är det (nästan) bara jag som bryr mig om. Här kan jag jobba med bara mina egna idéer. Jag behöver inte fråga någon om lov, förankra, sälja in, marknadsföra, förhandla, eller kompromissa (utom med min man, men vi kommer bra överens om det mesta utom vikten av att ha hönor). Det är en ganska skön känsla att inte alls bry sig om ifall någon annan tycker det man gör är bra eller dåligt. Det gör att kreativiteten får maximalt utrymme.
Du kallar din trädgård för Onödan – varför det? Är det inte lite… nedlåtande?
Inte alls :). Om ‘i nöd och lust’ är varandras motsatser så är ju Onödan ungefär samma som Lusten… och det är en väldigt passande beskrivning.
Det började med det där växthuset som jag bestämt mig för skulle placeras mot en bakmur. Eftersom jag absolut ville ha en spaljerad aprikos mot den där bakmuren. Sen letade jag begagnat tegel i flera år och hittade tillslut ett nedlagt skånskt sockerbruk som jag köpte. Muren blev gudomligt vacker och jag tyckte det var synd att baksidan, som alltså låg i norr, inte användes. Så jag började bygga en trädgård där. Det var en trädgård som absolut inte behövdes till någonting. Mer än för att hylla den vackra tegelmuren. Så jag döpte den till Onödan. Sen har det begreppet kommit att gälla hela trädgården. Den är ju i sin helhet inte något jag måste. Utan något jag vill.
En sista fråga; finns det något i samband med trädgård som du tycker känns lite… nördigt?
Det korta svaret är: ja absolut! Det lite längre är att det är en jättebra fråga som kräver en helt egen berättelse på temat ’Hats for dogs’.
Och med den cliff hangern avslutar jag denna, min allra första text på Greenroom.se och hoppas att ni vill hänga med på trädgårdsresan framöver också.
Fler inlägg om Samtalen i trädgården
Ps… Våra inlägg är inte sponsrade och länkar till köpsidor är våra egna inköp. Om du vill bidra så gör detta på https://www.patreon.com/Greenroomse. Här kan du läsa mer om oss.
3 Comments
Mariann Jansson
Hej!
Vad fint och kärleksfullt skrivit. Känner igen dina känslor, fast jag är dålig på att uttrycka dem i text. Är också en så kallad trädgårdsnörd. Mina tankar är oftast hos trädgården men det är även en balans med det ekonomiska. Är pensionär nu och förutom huset så har vi skaffat en liten stuga där tomten har planerats om. Mycket tid och kraft läggs där nu. Har mycket växtmaterial sen tidigare som även kan användas där.
Ser fram emot att läsa mer från dig. Det var en medlem i Sundsvalls trädgårdsföreningen som delade din berättelse på våran facebooksida.
ingela@greenroom.se
Tack för din fina kommentar Mariann! Så väldans glad för att Åsa vill skriva i bloggen! Jag ska verkligen komma ihåg och lägga en notis i facebook-gruppen när vi har nya inlägg!
Åsa Christiander
Hej Mariann, men åh vad kul att du gillar att läsa! Fast ännu roligare att du också är trädgårdsnörd. I dessa Coronatider känner man sig liksom lite mindre ensam bara av att veta att det finns andra likasinnade nånstans. Och vad kul med två trädgårdar – förstår att du var tvungen att penaionera dig för att hinna med det 😊. Jag återkommer så snart tiden medger med fler reflektioner. Tusen tack för uppmuntran så länge och en härlig advent 🤗